Så va det augusti-månads sista skälvande minuter i ensamhet.

Dotra har ringt från Cypern varje dag/kväll å Älski har både ringt+sms-at. Längtar efter Honom OCH barna nå´hemskt, vill aldrig mera att dom åker bort allihopa samtidigt! Jag är så van/bortskämd med att ha dom omkring mig så jag vet inte om jag sku fixa att bli helt själv. Gudarna förbjude att det händer dom nåt!

Tänker på de människor som alltid är ensamma, vissa trivs med det andra inte, jag hör egentligen till den första kategorin. Kan roa mig med sånt som jag längtat efter att göra å pyssla å dona länge alldeles allena. Tycker det är skönt att kunna göra saker oemotsagd, ändra å göra om utan att behöva förklara varför. Fast alltjämt blir det långtråkigt, är nog ingen ensamvarg utan ett typiskt flockdjur, tillhör nog vad man sku kunna kalla "FlockFolket".

Som tur va  lockade min arbetsflock med mig till ett vattenhål i en närbelägen byhåla på fredag e.m., där umgicks vi å tackade av en ung kollega som arbetat sin sista dag på Jobbet. Det va trevligt att träffa arbetskamraterna "civilt" s.a.s , vi borde nog gå iväg å fika eller ta en öl oftare å prata om allt annat än jobb!

I lördags e.m fick jag återigen nog av att vara själv å verkligheten fanns bara ett telefonsamtal bort: ringde å prata lite strunt med några stycken å det va ju nöjsamt för stunden. Men bara några minuter efter jag lagt på luren så kändes tystnaden än mer total, trots kvittrande undulat å pipande marsvin. Ensamheten kan vara förlamande och i längden snudd på kvävande. Men som tur va fanns det livgivande syre i Norrortsbyn:

TACK Familjen O för att ni så självklart tar emot mig närhelst jag blir sällskaps-sjuk, i synnerhet när min egen flock inte finns invid mig och ursprungsflocken 30 mil norrut...

GoNatt!

#o)

PS: "Man måst skiljas för att åter kunna mötas"