Som dom i min närhet vet är jag hyfsat klipsk om än lite virrig;

har en väldans massa fantasi, färg- å form-sinne, kan visualisera hur saker/rum kommer att kunna se ut, hittar lätt bildliknelser etc.

Men när det kommer till papper är jag helt hopplös!

Försöker ha nåt sorts pärmsystem, men oftast blire buntvarianten å så får jag lätt ångest när jag inte hittar igen rätt papper när det strular.

Å strular det gör det lite nu å då eftersom jag ibland förmodligen tappar bort räkningar innan jag ens betalat dom, ibland minns jag inte ens att jag sett nån överhuvudtaget när jag får påminnelse.

I övrigt tycker jag att jag börjar få hyfsad koll på saker å ting numera;

Minns vilken dag/datum det är om jag bara får se det i skrift på morron.

Glömmer t.ex mer sällan än ofta att jag har barn att hämta å var jag ställt bilen. (OK, vid stress kan jag åka vilse sittandes i den, men till slut hittar jag dit jag ska)

Har fått in bra vardagsrutiner med

städning/tvätt/handling/träningsskjutsningar m.m

OCH

 framförallt GOTT samarbete med Kärbon, barna

 å TräningsKamraternas Föräldrar!

Men vid papper å blanketter äre som att det fortfarande finns en mental spärr;

Jag som tidigare deklarerat själv, när det inte bara va att skriva under å skicka in, får handsvett å en övertygelse om att nu äre säkert nåt fel på den förtryckta blanketten å jag blir skönstaxerad av nån anledning.

Likaledes när jag ska fylla i ansökningsblanketter, då vill jag helst ha nån sittandes bredvid som vet va det ska stå:  blir annars alldeles yrslig, blandar ihop siffror å uppgifter å texten blir nästan som suddig.

Det här tillståndet är lite svårt att förklara, 

har tagit flera år att ens sätta fingret på det.

Har ju absolut inte dyslexi, ser tvärtom direkt om nåt är "falstevat". Dyskalkyli lider jag heller inte riktigt av, fastän jag inte är lika hajj på huvudräkning som förut.

Under årens lopp har jag försökt analysera vad det är å kommit fram till att det framförallt uppträder när det gäller myndighetspapper: en, antagligen ogrundad, känsla av maktlöshet som leder till att jag inte förmår mig att ta tag i det meddetsamma, utan bara skjuter upp till morrondagen.

Flera i min omgivning beskriver samma sak;

pappershögar som blir liggande, oöppnadekuvert som förmodligen bara innehåller elände å ett massivt motstånd till att ta tjuren vid hornen.

Minsta grej kan bli som stenen i kramsnön som man sparkar på så att den blir en snöboll som växer å växer å växer när man rullar den framför sig. Den blir bara tyngre å tyngre ju längre man väntar med att sluta rulla/skjuta upp det lilla som det egentligen handla om från början.

Nu har jag uppfunnit ett ord för denna dysfunktion, jag har googlat på det å det finns inte tidigare, så minns var ni hörde det först:

>>DYSCHARTI<<

Dys betyder väl ungefär oförmåga  charta= papper på latin

Så vare offentligt:

dyscharti är mitt ord på den svårbeskrivliga men ack

så förlamande åkomman jag känner av.

Undra hur många vi är som har den...

? :0)