Vi va dussinet jämt på 18årskalaset härhemma i vår lilla lya,

( den yngste bara en månad gammal ),

 men finns det hjärterum så finns det stjärterum heter det ju.

Känner mig upplivad av att ha så mycket folk omkring mig:

 mycket skratt å flams, kärvänligt å familjärt.

Kärbons Familj är ett bra substitut emedan min släkt är så långt borta.

(nåja "bara" 30mil, MW har sin i Peru!)

Bakverken blev så uppskattade, särskilt Noblessekakorna

 å tårtan vart så hög så ingen hade sett på maken,

den räcker till lika många till:

hälften är undansparad till Familjen.O

(OM det sku passa dom att komma å inviga

Sin Äldsta Dotters soffa imorgon e.m.?)

Några stannade oplanerat kvar på middag,

så då fick jag spontanimprovisera:

det blev kycklinggryta med bulgur å

den smakade väldans bra å ingen gick omätt från bordet.

Nu har Kärbon åkt iväg med dom sista gästerna,

 barna ser på nån TVserie å jag bloggar,

så att det inte ska kännas fullt så tomt,

för det är det som är nackdelen när

man haft mycket folk å trevligheter:

d e t      b l i r    s å     * # ¤ ^  T Y S T

när alla gått iväg å man är ensam kvar,

festivitetens antiklimax!

Nä, nu ska jag gå å prata med disken om hur 3vligt det va på kalaset...

;0)

ps: Söta Svägerskan som ej kunde komma: vi bloggs, rings, hörs!

Här nedan en liten uppmuntringslåt: