Jodå, pappan dök faktiskt upp med Sonens lillebror 4,5år i släptåg.

Mentorn gav honom papper å kritor å sen höll hans sig lugn under tiden vi satt på utvecklingsamtalet. (ovanligt, brukar va en stojjig unge)

Själva samtalet pågick nästan en timme!

Sonen är klipskt å har läshuvud, men "försvinner" i klassen, för dom som är mer försigkommna tar lärarnas all tid. Det resonerades hit å dit hur han ska kunna ta för sig bättre OCH att mentorn ska be sina kollegor att uppmärksamma den tysta killen i hörnet än mer. För lärarna anser att han har högre potential än vad han visar nu. Han donar mest själv å säger sig vara nöjd med det: en ensamvarg. Alltid varit tystlåten å eftertänksam, nån måste ju vara det oxå!

Är som att det kryper i mig när det känns som att det inte duger eftersom han inte passar in i standardmallen! Varför äre Han som ska ändra på sig för!?

Skare va så? (nu far Sverker Olofsson i mig!) Att han ska behöva höra att hans beteende inte är tillräckligt "påfusigt"? Därmed haussas ju normen succesivt upp än mer:

>>DEN SOM VÄSNAS MEST FÅR MEST UPPMÄRKSAMHET!<<

Vad skickar det för signaler till barn å ungdomar?!?!?

fel,fel FEL!

Nu måst jag gå å ordna nåt ätbart, annars svimmar jag väl på kuppen, hoppas jag hinner skriva av mig lite mera, men det är rätt späckat schema; både lämning å hämtning på träning, provläxläsning med andra barnet osv.

Kommentera gärna så jag får lite att bolla emot...

:0)

Ska straxt frönna iväg till Sonens utvecklings-samtal som

pappan lovat komma ihåg för en gångs skull denna gång.

 Återstå att se...

;0]