När maken återvände med sin nya flickvän var allt lycka och och glädje
de första dagarna. Sen började, sakta, huset att lukta. De försökte
allt, dammsög, torkade, tvättade golven, vädrade med fönstren vidöppna.
Ventilationskanalerna kollades för att hitta eventuella döda gnagare,
mattorna kemtvättades och luftrenare och doftblock hängdes upp överallt.

Anticimex kallades in och satte in gasbekämpningsmedel varvid det nu
inte så lyckliga paret tvingades flytta ut några dagar. Till slut revs
de dyra tapeterna av ull ut och ersattes. Inget hjälpte. Folk slutade komma på besök. Hantverkare och reparatörer vägrade arbeta i huset.

Hembiträdet slutade. Slutligen stod paret inte ut med stanken längre utan
beslöt sig för att flytta. En månad senare hade de inte fått huset sålt,
trots att de halverat priset. Ryktet gick och till sist vägrade de lokalafastighetsmäklarna att svara på deras telefonsamtal. Till slut var de tvungna att ta ett stort banklån för att betala sitt nya hus.

Exhustrun ringde mannen och frågade hur det stod till. Han berättade hela historien om det ruttnande huset. Hon lyssnade artigt och sa att hon saknade sitt gamla hem förskräckligt mycket och skulle kunna tänka sig att köpa huset. I tron att hans exfru inte visste hur pass illa huset luktade gick han med på att sälja till henne för tiondelen av marknadspriset, på villkor att hon skrev på samma dag. Det gick hon med på.

En vecka senare stod mannen och hans flickvän leende och såg flyttfirman
komma och hämta allt för transport till den nya bostaden.
Inklusive gardinstängerna.