Varför jag kom på att skriva det

förra inlägget, som hör ihop med

detta, va att jag inne hos

 Gerda-Thyras galleri såg en så´n

fin ikon med talgoxar och jag

tyckte den bilden va helt magisk.

(Konstnären heter Eva Wilms )

Här fortsätter min berättelse;

...vår syster dog den hösten och sorgen va förlamande tung i föräldrahemmet.

Något mer hanterbar 30mil söderut, där jag fortsatte tala med talgoxarna,

 bad dom förmedla hälsningar till Bibbi.

Efter årsskiftet fick jag ett nytt jobb med att renovera ett hus tillsammans med några som varit långtidssjukskrivna: Vi fick ta god tid på oss, det va ingen hets.

En dag på vårkanten när jag va ensam på jobbet, tog jag ut en stol å satt mig i den förvildade trädgården: Solen sken, fåglarna kvittrade. Rätt som det va kom en talgoxe å landade i det nära nog halvmeterlånga fjolårsgräset. Jag började naturligtvis tala med den: sa att det va länge sen sist vi sågs, synd att jag inte ens hade en liten brödsmula att ge.

 Den satt helt lugnt å plira på mig å så så plötsligt blev jag alldeles varm i kroppen: Den flög å satte sig på min fot ! ! !  Där satt den sedan i flera andlösa eviga sekunder innan den kvittra till och flög sin kos.

Jag börja gråta å ringde snyftande Vår gemensamma Mor å berätta vad jag varit med om. Hon svarade helt lugnt, det jag i tanken tänkt:

-Det var en hälsning från Bibbi, hon har kommit fram nu...

:´(

I mina sena tonår läste jag mycket dikter av Nils Ferlin.

"Inte ens en grå liten fågel..." va bland de vackraste  och sorgesammaste jag visste, den lyder som så;

                     Inte ens en grå liten fågel som sjunger på grönan kvist

det finns på den andra sidan och det tycker jag nog blir trist

Inte ens en grå liten fågel och aldrig en björk som står vit

men den vackraste dagen som sommaren ger

har det hänt att jag längtat dit...

Ville till å med att den sku spelas på min begravning.

(inte för att jag planera nå´n just då, men utifall att) 

Sen för några år sedan när vår äldsta syster fick kräftan igen, efter att varit friskförklarad i ca 5år, så blev jag av förklarliga skäl melankolisk. Kom ofta på mig själv med att gå å sjunga den på skogspromenaderna jag hade möjlighet att ta på mina lunchraster där jag jobba då.

Eftersom Bibbi bodde ända uppe i Hälsingland å vid de få tillfällen jag va upp inte orkade ta emot besök, så brukade jag skicka henne små kort. bl.a ett med talgoxar.

Fick ett infall att köpa det efter att jag vid en av promenaderna började prata med en talgoxe som satt helt stilla å lyssna på mig: "-Kan Du vara så snäll å skicka en hälsning till min syster som är svårt sjuk?  Flyg till hennes fönster å kvittra vackert å få henne att förstå att jag tänker mycket på henne"

När jag pratat klart flög den sin väg å jag sände en innerlig tanke till min syster.

Nån dag senare fick jag syn på ett kort med talgoxar som jag skicka till henne. Beskrev på kortet hur jag pratat med fågeln och att jag hoppades att det sku ta med sig kraft å goda tankar till henne.

(nu måst jag bryta för att laga lite mat. "spännande" forts.följer...)

Vissa ordspråk sitter i ryggmärgen på mig å jag använder dom utan att behöva tänka efter, dom är s.a.s en naturlig del av mitt ordförråd.

När vi slutade gymnasiet så sku alla iklassen riva ett A4 ark i tju30 bitar å skriva ned nå´t litet positivt omdöme om var å en i klassen. på så vis satt alla till slut med en liten hög av små lappar framför sig på bänken. Det va både roligt å spännande att veckla upp lapp efter lapp å läsa vad klasskamraterna bildat för uppfattning om en under dom 3år vi gått tilsammans. Dom allra flesta hade väl skrivit att jag va snäll, omtänksam, glad å rolig. Men nå´ra stycken hade faktiskt utan varandras vetskap plitat ner att jag ofta använde mig av ordspråk å att jag lärt dom jättemånga ordstäv som dom inte haft en aning om. Å jag hade väl inte riktigt nå´n aning om att jag prata på det viset, det liksom bara kom utav sig självt.

Tack vare att jag varit så mycket hos Mormor när jag va liten som  det blivit så.  Hon hade på sitt lite stilla sätt ett ordspråk till hands i varje situation,  efter vad jag kan återkalla i mitt minne. Å eftersom jag gärna va hos Mormor så blev det väl att jag indoktrinerades av hennes språkbruk. På så vis är det hennes förtjänst att jag idag har ett så gott ordstävs-förråd. (TACK Kära Söta Salig Mormor för det!)

I morse så myntades här ett nytt ordstäv!

Dotra hade bråttom å råkade slå omkull sitt glas O´boy å blev förståss lessen för det å jag haspla ur mig reflexmässigt: "Det ingen idé att gråta över spilld mjölk..." varpå hon tittar upp på mig å säger:  "Du menar väl spilld O´boy?"

Sen gick hon, utan anmodan (!!!), efter moppen å torka upp efter sig.  Då blev jag mållös, rörd eller va jag ska kalla det för: Tänk vad allt tjat: man plockar/städar/torkar upp efter sig till slut leder till automatiska självklara handlingar, ModersGnatet firade stilla triumf här på morronen!!!

Trägen vinner...

=0)