.... vore bra att veta för jag är så in i bängen tröÖött. *gäspar*

Sonen fråga nå´n gång här i veckan:

"-Mamma, sku vi  kunna äta på KinaBuffe´när det kommer pengar?" å då svara jag lite frånvarande -jaa... på den frågan, å har man lovat så har man:

Så idag vi slog på stort å gick sta å åt på denna Kinarestaurang!

[Å ja lovar att ni ska inte få höra mig gnälla över ekonomin här nästa vecka, denna månad ska det gå ihop.... förhoppningsvis ;0) ]

Borde tagit pendeln in: är ju en bit att resa till stan OCH j#¤*kligt svårt att hitta parkeringsplats mitt i stan, mitt på da´n på en lördag, kan vi intyga. Kärbon släppte av oss utanför stället å for själv å leta: hitta en plats säkert fem kvarter bort!

(höll inte på ett hitta den efteråt, fniss)

Men besöket va värt att vänta på; vänlig personal, stor buffe´, god mat. Inredningen precis så kinesisk som man kan önska sig utanför Kina. Obligatoriska pling-plong-musiken lagom dämpat i bakgrunden, dock ej inne på toan, noterade Dotra. I ett hörn vid buffe´n stod en kock bakom en bänk/disk (nej, inte diskbänk) och till honom gick man med det man ville ha wokat!

Barna åt så småmagarna stod åt fyra hörn: Sonen lät hälsa till personalen att detta va hans bästa måltid! Dom blev så glada för det och lärde oss vad TACK heter på kinesiska: "tjetje" lät det som ungefär.

Kärbon förneka sig förståss inte heller, han är ju MellanSveriges största matvrak: Han åt av ALLT, men kommer inte att gå upp ett hekto!  Själv avnjöt jag sushi som ingick i buffén till min stora förtjusning! Det blir man ju inte så där däst utav, fast sen måsta jag ju testa den mongoliska kocken oxå! ( alltså hans matlagningskonst, inget annat) Så när måltiden va över satt även jag proppmätt!

På vägen hem drabbades jag av stora mat-schvimmen. (För er som inte är bekanta med begreppet kan jag förklara att det är en försvenskad variant på norrbottniska "palt-schvimmen". Dessa tillstånd inträder när man ätit något för mycket av något för gott att motstå.) Somnade där jag satt i bilen å orka knappt ta mig ur den när vi sku parka i garaget. Kändes som om jag sku ha vare drogad: vad har di i maten månntro? Nej ingen skugga må falla över restaurangen, det måst vare mitt blodsocker som spöka. (vet inte riktigt hur tôcke funkar)

Kärbon sucka väl lite å tyckte väl att jag va dötråkig som bara sov hela transportsträckan hem. Men vem drabbades av matschvimmen när vi komma hem? Jo Han! (he-he) Nyss när jag fråga om Han ville ha kaffe, svara Han knappt från soffhörnet. Tror att Han övergått till nästa fas: mat-coma (även det närbesläktat med norrbottniska palt-coma, rätta mig  om jag har fel)

Barna har just cyklat iväg å köpt lördagsgodis, efter att ha städat sina rum. (det blir ju ingen veckopeng annars) Nå´n mer mat behövs ju inte idag, inte på hela helgen känns det som, men en mörkchoklad-bit till kaffet blir det iaf. Jag tänkte att vi sku se på en rar liten film tillsammans, återstår att se om vi kan enas om nån. Personligen vill jag se "Frankie&Johnny"  Men jag blir väl nedröstad antar jag. Eller så äre nå´bra på TV?

Nu ska jag gå å försöka få liv i Kärbon genom att låta förförande kaffeångor strömma upp i hans söta näsborrar. Det slutar väl med att Han far upp å välter muggen ur näven på mig, kaffe far över hela soffan så att vi måste åka å köpa en ny på IKEA imorron!

HåhåJaja,önskedrömmar...

=0)